Helt galet vad känslorna åker berg- och dalbana här, igår kändes det jättebra, men idag längtar jag hem så mycket så det knyter sig i magen på mig. Det kommer helt plötsligt också, skulle bädda Olivias säng men Piper låg där, så jag tog upp henne i famnen och myste lite med henne, då kom tårarna. Helt utan förvarning. Det finns så mycket man saknar med lilla Ludvika. Jag trodde inte jag skulle göra det, även om jag visste att jag skulle sakna alla vänner och familjen så trodde jag inte att jag skulle sakna själva Ludvika, men det gör jag verkligen! Jag vill gå ut på trädgårn och Solo, jag vill äta ostrulle på Monte Carlo, sitta på Engel och fika, och gå runt Nottjärn med Eddy. Det finns så mycket småsaker man saknar. Mitt rum, min säng och alla välkända saker i huset. Allt handlar ju om tryggheten som fanns hemma.

När jag kom hit sa Paula att efter 1-2 månader kommer du nog längta hem som mest, för det är den värsta tiden. Jag tror hon hade rätt. Jag har nu varit här i ganska exakt 7 veckor, och även om allt har börjat kännas bättre så är det samtidigt mycket jobbigare. Det låter säkert jättekonstigt, men det går liksom inte att förklara heller, för det är så mycket som händer i hjärtat och hjärnan. Så mycket olika känslor och tankar som virvlar runt i takt med höstlöven utanför fönstret.

Idag känns det verkligen som om jag skulle vilja ge upp, och åka hem imorgon och ge min mamma en stor kram och säga att jag älskar henne, gosa med min underbara hund, träffa alla vänner och skratta och ha kul som vi alltid har och till sist krypa ner i MIN säng och sova till sent dagen efter. Det skulle vara så underbart. Jag gråter till och med bara när jag läser vad jag själv har skrivit. Känslosamt idag.

Ska torka tårarna och gå och städa nu, kanske får mig att tänka på annat. Jag ska fan inte ge upp.